Reflektion v. 41

Digitala rum. Nya rum.

Jag har aldrig besökt de där rummen innan. Har inte haft tid lust behov.

Det finns så mycket att göra här i det livet som är nu och här. Mycket drar i mig. Sliter. Mycket vill ha min tid.

Jag känner ändå att det där rummen kan fylla något. Hos någon annan men inte hos mig inte nu. Eller så kommer de att få större del av mitt liv någon annan gång någon annanstans.

På ett sätt finns rummen redan i mitt liv då barnen, alla fyra barnen, finns där, i rummen. Efter skolan. Möter vänner. Nya levels. Nya quest.

Bra att bli lite tvingad dit på något sätt. Såg lite. Undrar mycket.

Känner att jag blir lite imponerad. Av barnen. Vad de kan. Ett språk jag inte känner till. Världar jag aldrig besökt.

Jag känner mig för ung för att inte ha koll på de här världarna. Om sanningen ska fram.

Kan det vara så att det inte passar mitt sätt att vara. Är så beroende av det jordiska. Det livet som är nu och här.

Min framtid som lärare kommer nog att medföra att jag blir tvingad att lära mig hitta mer i den världen. Kanske räcker det om jag har en karta vet hur jag ska hitta om jag vill dit. om jag måste.

Det dyker upp många frågor. Hur är det i världen som jag inte är van vid. Den anonymitet som är möjlig där skrämmer mig. I denna konstgjort uppbyggda värld, kan du under olika verktyg och tekniker som jag inte vet namnet på att gömma dig.

Vara någon annan än du är. Hitta på. Söka upp. Jag tänker på filter. Förmågan att läsa mellan raderna som krävs för att inte bli sårad utlämnad utnyttjad besviken. Kan du det utan erfarenheter. Hitta filter.

Samtidigt verkar den skön och önskvärd i vårt liv nu och här. Att få testa en annan identitet, vara någon som du önskar vara eller inte önskar. Undersöka vem du är. Fast det blir ju ändå inte verkligt. För när du stänger dörren till den världen är du ju ändå den du är.

Vi talade om Habbo. Det var på dagen. Många unga var där. Varför är de unga där. Prata med vänner. Nya vänner. Knyter band. Eller är de där för att de inte har några vänner i det livet som är nu och här. Inga band att knyta här. Det livet som är nu och här.

Vi besökte Second Life. Där känns livet som en fest på en strand. Men lika svårt att skapa sitt liv och identitet som i vår värld här och nu. Second Life behöver en arbetsförmedling tänker jag.

Men det kanske handlar om att få börja om. Nytt och fräscht. Nya misstag att göra. nya chanser att missa. Nya fantastiska möten. Nya mål.

En Avatar kanske jag kan bli en dag.

En Avatar kanske jag är idag. I livet som är här och nu.

Å ena sidan å andra sidan.

Jag bara älskar detta klipp.

En annan värld. Ett annat rum. Hammarkullen.

Har vi tid och lust att besöka denna värld. Där finns en verklighet som vi blundar för. Ove Sernhede öppnar våra blickar för problemen som måste lösas. Luckra upp de osynliga murar som omger Göteborg. Trodde att kärleken från vår stad var lika självklar för alla.

Kände mig flott inbjuden till denna stund. Ove Sernhede samlade de som han tror kan göra skillnad. Där sitter jag. Blir ödmjuk inför uppgiften. Att kunna förändra. Ser mig själv uppifrån. Han tror visst på mig....

Den segretion som sliter oss itu är förödande. Vi måste våga se. Den världen som finns i livet som är här och nu.
Hur kommer jag att kunna göra skillnad. orka. hitta lust. kraft. hopp.
Kommer jag att räcka till.
Möter människor. möter lärare. Några menar att detta tar all kraft. vattnar ur själen. orkar inte. vill inte. trött.
Somlig menar att detta är livet. utmaningen och alla våra unga människor. få guida och hjälpa. Finnas där.

Jag vill vara somliga.