Reflektion v. 49

Dagarna med Marie var verkligen så som jag hade hoppats på.
Jag har tidigare erfarenheter av henne men inte på ett så nära plan utan enbart i text.

Hur hon problematiserade problem i skolan under tisdagen med diskussion i grupp ger utrymme att delge varandra tankar, erfarenheter, utopi, dystopi. Marie delgav också delar av projekt som hon drivit ute i verksamheten bland annat hennes projekt Vem är du i dina drömmar. Det är just gästande föreläsare som Marie som jag önskar vi hade fler av i utbildningen. Hon vet hur det ser ut i verkligheten. Hon sätter igång bra (enligt mig) meningsfyllda diskussioner. Hon väcker nya sätt att tänka på. Diskussioner som dessa är viktiga för mig då de stärker mina tankar på att bli bildlärare och försvagar tvivlen....

Onsdagen inleddes på Konstepidemin och utställning Shaping the future. Marie som utan presentation av utställningen lät oss gå runt, titta och fundera, anteckna vad som var "bra" och "dåligt" fick mig att fundera på om vikten av att veta innan om vad ett konstverk, utställning, föreställning handlar om. Ska det behövas en text för att jag ska förstå? Ska jag själv få lov att skapa min egna uppfattning och tolkning av det jag ser? Vill konstnären att jag ska förstå syftet och den bakomliggande inspirationen. Eller är det upp till mina egna erfarenheter och min egna inspiration som ska ligga till grund för min rundvandring på utställningen. Eller är det så att det är ett pussel. För så kändes det så, som ett pussel. Jag lyckades lägga dit några bitar... en del bitar kändes helt främmande men det slutade med en färdig bild och en logisk och väldigt humoristisk utställning när Marie berättade om historien bakom utställningen.
Vi fick senare besöka Studio 54. Detta blev ett spontant besök då Marie var begåvad med egen nyckel dit. Det var ett för snabbt besök för mig för att skapa en uppfattning om utställningen men visst är det spännande när människor låter en gräva i gamla arkiv. Kändes lite som om jag var inne och fulsnokade. Men det var det hela utställningen gick ut på. Att öppna upp inför allmänheten. Jag kan tänka mig att det är svårt att bara gå in och för oss vanlig, som Hägglund skulle sagt och bara snoka runt men förhoppningsvis finns det någon där som berättar!!

Hägglund återkommer jag till.

På torsdagen var det redovisning på det lektionsupplägg som vi i grupp på onsdagseftermiddagen hade planerat. Syftet med denna uppgift var att utifrån samtidskonst skapa en lektion på 40 minuter. Jag, Oscar och Christofer hittade snabbt ett ämne utifrån Shaping the future. Det berörde identitet och statussymboler. Visst kunde förberedelsen inför redovisningen varit mer fyllig och genomarbetad. Hmm... men varför ska allt vara sådär duktigt jämt!?

Hägglund Hägglund Hägglund.. Jag blir lite mållös och dör lite inombords. Politiker och med uttalande som gör mig rädd. Vem är den som kan uttala sig om hur vanligt folk tänker? Vad är vanligt folk? Vem är den som kan uttala sig om konst som väcker olust? Vad är olust? Mer om denna underbara man finns att läsa om i min essä.

En bra vecka!

Reflektion v. 42

Alltså. Idag lärde jag mig något. viktigt.
Tro inte att du är klar och väl förbered förrän du verkligen är klar och väl förbered. För det första. Jag har inte koll på det här med packa upp och packa ner. fila hit och fila dit. Jag är fruktansvärt dålig på datorer och jag förstår inte hur jag ska lyckas ta mig igenom detta datorhelvetet.
Jag förstår inte snacket. Jag förstår inte innehållet, i snacket. Jag förstår överhuvudet taget inte varför det behöver vara så krångligt. egentligen.
Men jag lär mig. Tror jag.
För hur som helst förstår jag att det är bara att ta tag i skiten. bita ihop. börja gilla. Jag gör det nu då. Alltså. nu är jag härmed mycket positiv till datorer och allt det där.
Pc och Mac. jag tycker ni är fantastiska. Jag kommer lära mig att älska er båda. Amen. Då var det klart.

Jag börjar med måndag.
De Ofrivilliga. Helt underbar. Jag gillar dialogen. Den får mig att tänka efter lite. Hur vi är. Hur vi reagerar. Mot de som tränger sig på. under skinnet. Mot de som säger ifrån. på skarpen. Mot de unga. som testar alla gränser.
Jag tänker på kvinnor och män.
På skolan. de lagar som gäller och inte gäller. De osynliga lagar som gäller för vissa och andra inte.

Tisdag.
Tror inte jag kan få för mycket av dessa workshops. Att våga göra fult. Så genialt.
Varför har inget pratat om det innan. Vad är fint att det är fult?
Det påminner mig om kollega jag hade på flyget som tyckte att:
-Linda, du är så där härligt fulsnygg.

Onsdag Torsdag Fredag. Pecha Kucha.
Jag tror jag drog och slet mer med denna uppgift än något annat under den här kursen. Oj.
Jag drog nog även lite i gränserna. Pecha Kucha innebär ju EN bild i 20 sekunder och jag hade ca FYRA bilder i sekunden. Redovisade med musik och alltså ingen muntlig presentation som var meningen. Men, jag lärde mig sanslöst mycket.


Hur gick presentationen då?
Jorå. Sådär. Se inledning.
Tack alla inblandade. Ni vet vilka ni är.
Och en extra puss. Blöt. Till min N.

Här är en annan liten film, som jag önskar jag var skapare till..

Reflektion v. 41

Digitala rum. Nya rum.

Jag har aldrig besökt de där rummen innan. Har inte haft tid lust behov.

Det finns så mycket att göra här i det livet som är nu och här. Mycket drar i mig. Sliter. Mycket vill ha min tid.

Jag känner ändå att det där rummen kan fylla något. Hos någon annan men inte hos mig inte nu. Eller så kommer de att få större del av mitt liv någon annan gång någon annanstans.

På ett sätt finns rummen redan i mitt liv då barnen, alla fyra barnen, finns där, i rummen. Efter skolan. Möter vänner. Nya levels. Nya quest.

Bra att bli lite tvingad dit på något sätt. Såg lite. Undrar mycket.

Känner att jag blir lite imponerad. Av barnen. Vad de kan. Ett språk jag inte känner till. Världar jag aldrig besökt.

Jag känner mig för ung för att inte ha koll på de här världarna. Om sanningen ska fram.

Kan det vara så att det inte passar mitt sätt att vara. Är så beroende av det jordiska. Det livet som är nu och här.

Min framtid som lärare kommer nog att medföra att jag blir tvingad att lära mig hitta mer i den världen. Kanske räcker det om jag har en karta vet hur jag ska hitta om jag vill dit. om jag måste.

Det dyker upp många frågor. Hur är det i världen som jag inte är van vid. Den anonymitet som är möjlig där skrämmer mig. I denna konstgjort uppbyggda värld, kan du under olika verktyg och tekniker som jag inte vet namnet på att gömma dig.

Vara någon annan än du är. Hitta på. Söka upp. Jag tänker på filter. Förmågan att läsa mellan raderna som krävs för att inte bli sårad utlämnad utnyttjad besviken. Kan du det utan erfarenheter. Hitta filter.

Samtidigt verkar den skön och önskvärd i vårt liv nu och här. Att få testa en annan identitet, vara någon som du önskar vara eller inte önskar. Undersöka vem du är. Fast det blir ju ändå inte verkligt. För när du stänger dörren till den världen är du ju ändå den du är.

Vi talade om Habbo. Det var på dagen. Många unga var där. Varför är de unga där. Prata med vänner. Nya vänner. Knyter band. Eller är de där för att de inte har några vänner i det livet som är nu och här. Inga band att knyta här. Det livet som är nu och här.

Vi besökte Second Life. Där känns livet som en fest på en strand. Men lika svårt att skapa sitt liv och identitet som i vår värld här och nu. Second Life behöver en arbetsförmedling tänker jag.

Men det kanske handlar om att få börja om. Nytt och fräscht. Nya misstag att göra. nya chanser att missa. Nya fantastiska möten. Nya mål.

En Avatar kanske jag kan bli en dag.

En Avatar kanske jag är idag. I livet som är här och nu.

Å ena sidan å andra sidan.

Jag bara älskar detta klipp.

En annan värld. Ett annat rum. Hammarkullen.

Har vi tid och lust att besöka denna värld. Där finns en verklighet som vi blundar för. Ove Sernhede öppnar våra blickar för problemen som måste lösas. Luckra upp de osynliga murar som omger Göteborg. Trodde att kärleken från vår stad var lika självklar för alla.

Kände mig flott inbjuden till denna stund. Ove Sernhede samlade de som han tror kan göra skillnad. Där sitter jag. Blir ödmjuk inför uppgiften. Att kunna förändra. Ser mig själv uppifrån. Han tror visst på mig....

Den segretion som sliter oss itu är förödande. Vi måste våga se. Den världen som finns i livet som är här och nu.
Hur kommer jag att kunna göra skillnad. orka. hitta lust. kraft. hopp.
Kommer jag att räcka till.
Möter människor. möter lärare. Några menar att detta tar all kraft. vattnar ur själen. orkar inte. vill inte. trött.
Somlig menar att detta är livet. utmaningen och alla våra unga människor. få guida och hjälpa. Finnas där.

Jag vill vara somliga.

Silver och rosor

Nu tog jag mig tid. Njöt av några timmar i verkstaden.

Reflektion v.40

Vad bra det är lyfta upp frågor. vädra tankar. lyssna .tala. fråga och öppna upp dörrar. Dörrar som varit lite på glänt. slagit igen öppnats och stängts. Jag tror verkligen på kommunikation. överallt med alla. Kanske är det en av sakerna som gör att jag lever så lyckligt med min N. Vi pratar. om allt. tårar och skratt. besvikelse och tacksamhet. Inget kommer liksom undan. För det kommer i fatt. Idag kom viktiga saker upp. Saker som klarnar och blir lättare att förstå. Frukostmöten på HDK. så borde alla få mötas och prata. Stötta och lugna.
Denna lilla morgonstund bjöds även på film. Notebooks on cities and clothes. En Film om Yohij Yamamoto. Filmen handlade om identitet i städer världsdelar och om kläder. Filmen tog upp många aspekter om hur kläder bärs och hur vår historia påverkar vårt sätt att använda kläder.. Yamamotos mamma var den enda kvinnan i hans liv. Genom sin kläder ville Yamamoto fråga om han kan hjälpa oss kvinnor. Hmm....hoppsan.

Hela veckan fylldes med nya insikter och var utvecklade som attan. Jag tror många håller med.
Som ett öppet kort gå ut och teckna följande: Handlingar har en elasticitet som inte finns hos etiska handlingar. Slutade vackert som fågelsång.
Alla som var där förstår vad jag menar. Jag blev berörd i hjärtat. Av kvinnan som gråter på hösten blir jag alldeles varm. Vacker röst och vackert innehåll. Alla bidrog på ett fantastiskt sätt. Det är så skönt att få uppleva de där stunderna i livet när det handlar om livet. det som berör.

Två dagar med Nike hjälpte mig att komma över en slags tröskel. Tröskel att tänka annorlunda. Häftigt att på måndag morgon ha en syn på saken för att på fredag kl15,45 lämna skolan med lättare hjärta om hur jag kommer kunna möta elever och deras kreativitet på ett positivt sätt utan fascistiska tecknarmetoder. Eller så har jag blivit hjärntvättad. Eller är det så enkelt att jag tidigare varit hjärntvättad av krav om att göra fina saker perrrrrfekta.
Diskussionerna om bildskapande, kreativitet, undervisning, skaparglädje och skapardöd har varit många och intressanta med Mattias, Nike och alla andra studenter.

Nike förde oss fram bland streckens och koncentrationens värld. Överraskade oss med ritafintuppgift, kroki och annat smått och gott så att det liknade den konstskolan vissa av oss önskade lite av måndag morgon. Klok som en uggla verkar hon vara Nike. För med övningar om skaparglädje visar hon skapardöden ut. Bra och roliga övningar att ta med sig på VFU och andra äventyr. Apropå sköna streck...

Reflektion v.39

Vilken vecka! Så mycket intryck och avtryck.

Måndag.
Sokratiska samtal.
De sokratiska samtalen som inledde veckan var oerhört intressant.
Ett nytt sätt att mötas och öppet diskutera ett ämne, en bild.
Ann S Philgren upplevda jag som en kvinna full av klokhet, lugn och humor.
Hon diskuterade ett begrepp och jag kände instinktivt- Är det mig hon talar till? Nämligen. Aporia. Förvirring. omkullkastande. Nytt skede. Vad ska jag nu tro? Är det såhär?
Aporia inträffar nog lite titt som tätt. men något jag tycker om. lärt mig tycka om. Känner att det öppnar upp. underlättar. Visste inte att det hade ett namn. Aporia.
Ann pratade om lärandet som tre pelare. Kunskaper. Färdigheter. Utforskande och skapande. Hon understryker vikten av balans mellan dessa tre pelare och att ur den lärandes perspektiv fastnar vi ofta i pelarna Kunskaper och färdigheter och alltför sällan låter vi eleverna utforska och skapa. Intressant.
I den sista pelaren fungerar lärarrollen främst som en medmänniska. en barnmorska. Hjälper eleverna föda fram sina idéer. Jag önskar att jag i mitt lärandeskap kan fylla den funktionen. Men finns tiden? Jag hoppas att jag kommer att kunna prioritera rätt.
Tänka klokt.
Som Sokrates.

Tisdag.
Biennalen. Kryptiskt på något sätt. Hade velat ha en guide på konsthallen. Förklarat texten och ljudet. men jag lät det flyta in ändå. Tolkas av mig själv.
Stadsbiblioteket. Soft City. Hariton Pushwagners. En mardröms bild av oss människor. Har tidigare sett denna utställning i Berlin och såg då på den med mer humoristiska ögon. Såg inte alls likhet med vårt samhälle.Nu fyllde den mig med sorg. Dystopi. Han hade liksom det lite på känn han Hariton. vi käkar lyckopiller. för att hålla ihop. Men ändå, jag vill inte tro att det är så jag lever men det trodde väll inte familjen i Soft City heller? Eller?

Onsdag.
Vilken förmån. Att jag fick vara med. Tack.
En resa som började på världskulturmuseets avgångshall. För likt en flygplats med ljus och spännande rum avnjöt jag smörgås och gott kaffe. sorlet runt mig. förväntningen. det kändes verkligen som en resa. Tänkte tanken högt. någon förstod inte. jag skulle iväg på resa. i ett interkulturellt pedagogiskt land. Invånarna är intellektuella. belästa. forskande och jag var där. njöt.
Sven-Eric Liedmann, Tarja Häikiö, Michael Azar, Dr Darren E och James A. Banks. Tusen Tack. Thank you Thousand.
Träffade ett par andra, ej föreläsande kvinnor. en forskare. en psykolog som även de gav av sig själva och fördjupade min känsla för denna fantastiska resa.
Möten. Resa.

Torsdag.
Självorganiserad identitet. smakar på orden. fascineras av hur mycket ord som kan sättas ihop. men det låter bra. på något sätt.
Joakim Forsemalm. Etnolog. stadsomvandlingsexpert! För det kan man väll kalla någon som till synes, med själ och hjärta, bryr sig om den kultur och identitet som folket skapat. Att porrbransch, fastighetsägare, affärsinnehavare och framförallt de människor i ett område som lever och bor, går tillsammans.kämpar för sina kvarter. upp till kamp. Invånarna är rädda om porren. Vill att de ska vara kvar. Känner hur det gör ont i min näsa. svider av näsbrännan jag precis fick. För vad trodde jag. Att någon egentligen ser att det är till någon nytta dessa porrbutiker. Men å andra sidan. Blir en aning förvånad över hur dessa kvinnoförnedrande butiker utnyttjas av ännu en målgrupp.
Å ena sidan och andra sidan.
Joakim fortsätter diskutera de små förändringarnas betydelse. som gatsten.
Han diskuterar vidare om makt. Stadsplanerare uppifrån och invånarna nedifrån. Makten finns hos alla menar han.
Långgatorna har vuxit fram under en lång tid. historia och kultur har format området.
Gerts Wingårds försök att föra in lyx och flärd på sitt eget arkitektoniska vis blev ett mindre bra försök i ett murrigt och folkligt kärleksfullt långgatorna.
Det är med nya ögon jag spatserar runt i området.
Långgatorna har fått en beskyddare. Joakim Forsemalm.

Fredag.
Undrar om han har något i sina fickor. går de att öppna. eller är de stängda. Jag tror han vill säga något med sin klädsel. Eller är det Kraftverk som inspirerar såhär 23 år senare. Tyskindustrisynt. Har han sytt den själv? Fredrik Gunves skjorta är verkligen spännande på ett galet sätt.
Fredrik Gunves föreläsning handlar om.... ja. allt. eller inget. det var som en stor våg av diskussioner. tankar. idéer.
Han talade om makt. Makten att undervisa. rätten till makten att undervisa.eller rättare sagt makten som inte finns att undervisa.
Fredrik diskuterade om pedagogik som postmodernism, närvaro och frånvaro.
Han tog upp den dolda läroplanen som en artefakter. Att läroplanen påverkar eleverna utan deras vetskap.
Vi satt i grupper. diskuterade närvaro och frånvaro. Hur ser det ut i lärandesituationen.
Jag tycker detta är en intressant diskussion. Har många gånger hört att studenternas påtvingade närvaro gör dem stressade och är det faktiskt är resultatet på tentan som räknas och inte närvaron, tentan är ju beviset på att kunskapen finns hos studenten.
Micael Dhalèn, professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm anser tvärtom att "poängsättning och betyg är ointressanta företeelser. Det viktigaste är att en student visat tillräckligt intresse för att gå hans kurs". Han är unik med att ha avskaffat poängsättning på hans kurser och istället för att ägna tid åt betyg coachar han sina studenter.
Micael Dhalèn har precis gett ut en ny bok. Nextopia. Han skriver om samhället där förväntningarna betyder mer än meriterna.

Nytt och fräscht.


Fredagen avslutades med Etsuroh Tetsyo, professor från Tokyo.
Måste medge. Det kändes inte rättvist att från Tokyo flyga för att träffa sönderförelästa studenter. Denna behagliga, underbara och ödmjuke människa var värd mycket mer. I alla fall av mig. Jag njöt ändå av hans bilder. Vackra sjögräs. Konst.

En underbar vecka med många intryck som måste få sjunka in

Reflektioner över reflektion.

Ja. Jo. Det är väll såhär med mig.
Alltså. Jag är en sån som inte är bra på att blogga.
Att reflektera är ingen konst. Typ gör jag det hela tiden. Bara kanske inte just så bra på en blogg.
Reflektera. fundera över. jämföra. komma till insikt. ifrågasätta. processa. Säg när göra jag inte det. Men här. inte.
Känner plötsligt att det här med datorer är ju fasligt gammalmodigt. Jag föreslår en självtänkande dator. Typ chip som finns inopererat i min hjärna kopplat till hjärtat upp i hjärnan igen. bearbetas och publiceras på bloggen. Jag lovar. jag hade haft världens tätaste, mångfacetterad, genomtänkt, superreflekterande blogg. Jag är liksom seg att skriva. Men jag är en ögontjänare så jag gör det för att jag måste. G ni vet. måste i alla fall ha G.
Och inte som nu. tunn. framtvingad och veckovis efter.
Okej.okej. Imorgon. eftermiddag. två veckors bloggande. Jag måste också reflektera lite över varför jag har så svårt med det här. Bloggandet.

Vi ses. typ. Imorgon.

Reflektion v. 38

Jag Du Vi.

En spännande vecka. En vecka som med en tydlig start och ett tydligt avslut innehöll mängder av nya möten med nya människor. Att samtidigt lära känna varandra som begreppen Jag Du och Vi behandlas känns stort, viktigt och mycket fyllt liv. Att få presentera oss genom denna metod kändes bra då alla fick välja hur mycket som skulle synas och vad som skulle döljas. Att det även kan användas med elever ute i verksamheter gör att dessa dagarna känns extra meningsfulla. Tack alla nya vänner för fina samtal under dessa dagar!

Skräp

Att arbeta med "skräp". Skräp. Vad är skräp? Ordet skräp rullar konstigt i munnen och jag blir påmind om att skräp är inte skräp för alla. När slutar skräp vara skräp? Våra självporträtt var ju inte skräp. För mig var det skräp när jag samlade ihop det för att använda det men, när det var klart, inte längre så värst mycket skräp. Dessa timmar, dagar, som jag formade mitt självporträtt. La till och tog bort minskade in medvetenhet om att det var just skräp. När jag gick runt bland alla dessa unika självporträtt hittade jag inget skräp. Bara massor av skratt, gråt, minnen, glädje och ljuva minnen. Tänk. Skräp.
Har reflekterat och vridit på tanken om hur det kommer sig att jag valde det skräp som jag gjorde? Var det omedvetet som jag tog det gamla gardintyget, det transparenta materialet, den gamla dörrmattan och linsförpackningarna? Hur kom det sig att min säck fanns det rockringar, tvupphängningsmojäng och glittrande lurextråd? Är det något med materialet som jag dras till? Är det formen, färgen, strukturen eller är det slumpen? Är det ett porträtt på mig, vem jag är, hur jag väljer. Kanske är det mer materialen än själva skulpturen som berättar om vem jag är. Även de två föremål som vi fick plocka till oss berättar saker. Tyst berättande med tydlig röst.
När dagen var slut. Alla berättelser berättade. Självporträtten porträtterade. Hände något. Det blev liksom skräp igen. Allt skedde med fart. Allt togs ner och bröts ner till dess beståndsdelar skräp består av.

Tänker lite ibland på soppsäckarna längst ner i HDK-källaren.
Elever som tycker att det är massor av skräp. Vet inte att det är ju Jag Du Vi. Inte skräp.




Jim Lambie är en konstnär från Skottland. Han mixar skräp med musik och vill förmedla en föreställning. Inspirerande och vackert. Tycker jag. Titta här och se vad du tycker.

Reflektion v. 37

Förändring i det offentliga rummet.
Nya möten.
Nytt.

!

Vad vill jag förändra. Hur långt kan jag gå. Vad är viktigt för mig att ta upp, visa, utforska.
Många tankar om vad som är viktigt och vad kan jag klara av. Nu. Här. Tre. Dagar.

?

Stress och ångest. Hinner inte med. Mitt liv. Vad kan jag påverka i det offentliga rummet som med mjuk hand kan lätta på stressen över mitt liv.
Jag börjar där ute. Stora företag med sin järnhand över oss. Påverkar genom reklam. Osynligt, fult och obegåvat listigt gör oss till osmarta konsumenter. Påverkade utan att vi vet. Jag vet.
Reklampelare.

Låt mig vila. Sitta ner. Låta blicken glida. Utan köptvång.

Nutid 2000-talet, under en dag, sköljs information över oss som en förfäder till oss fick under ett helt liv. Dåtid 1800-talet.

Sköntid.

Jag önskar se. Låta blicken glida. På det som betyder något. Som påverkar oss att tänka. Inte tvingar mig till nya måsten. Nya saker. Kulturpelare.

Ja. Jag vill förändra. Vågar. Kan.

Vill ge dig en le marc. Bara tänka en stund. På inget.

Min kära Anna

i dag.
hände det.
min bloggtid har börjat.

Tack Anna.