Reflektion v.3 och lite blöt kind

Så. Nu är den klar. Redovisningen.
Det blev manfall men a women got to do what a women got to do. Eller hur Miriam?
Det blev ok. Men vi saknade verkligen våra basgruppskompisar... Krya på er vänner!
Jag hade som vanligt en olustig känsla efter redovisningen. Jag har ett problem när det inte blir som jag tänkt mig.. men... efter debriefing med M och N kändes det bättre. Som de kloka människorna till lärare de är (som jag kommer bli) tog de fram den positiva och lärorika sida av resultatet. Att det ibland kan man inte påverka resultatet, endast improvisera och agera. Det är ju så i skolans värld. I livet. I allt.
Diskussionen, efter den förkortade redovisningen, blev ett tungt samtal av ett viktigt ämne. Vi visste inte innan hur vår gestaltning skulle tas emot och hur tankarna hos våra deltagare skulle se ut. Gruppen problematiserade kontakten mellan att vara manlig pedagog och samtidigt gränsen för hur svår den fysiska kontakten kan vara med elever. Hur läser man av vad eleven har för gräns och vad händer om vi slutar vara människor med den naturliga beröringen som alla i olika nivåer har behov av?

Det har varit väldigt spänande att se alla olika gestaltningar. Hur lika men ändå så olika resultat.

Jag känner mig lite sorgsen, ledsam och tom. Vilken härlig klass. Alla ger så mycket av sig själva. Alla ger och tar. Jag vet, kladdigt med massa av smöriga ord MEN jag står på mig. Underbara människor som jag är glad att fått lära känna, även om det är i skolans lite ytliga värld där våra identiteter till viss mån är anpassade för att vi är den vi vill vara.
Ibland fylls jag av kärlek. Lite som när jag råkar zappa över till Extreme Home makeover. På ett plågsamt och lite, lite patetiskt sätt känner jag kärlek till allt och alla. Världen blir vacker och sårbar som utsmetad grädde på fönster. Jag fortsätter och fördjupar min känsla som vilar i mitt hjärta. Fyllt av avsked till er alla. Vem är bättre på att sjunga om världen, kärleken och tacksamhet än de här.

Kände bara att jag vill att ni ska veta... jag kommer sakna er!

Tack.

Skissboken

Hår. Såklart. Detta delikata ämne ämne har följt mig några år. Har nu fått sällskap av naglar och andras hår och naglar. Lite läskigt det där. Samlar på hår i badhus. Ber mina vänner ge mig deras naglar. Men samtidigt finns det något vackert. Spår av dig och mig. Räddade.


Blicken som granskar mig så hårt. Förlåter inte mycket. Granskar mig. Uppmanar mig. Ser mig så naken. Önskar jag kunde blunda mer på dagen än på natten.



Tiden finns där hela tiden. tiden.tiden.tiden.tiden.
Hålla tiden. Se tiden. Få tiden. Hitta tiden. Tidsfördriv. Fritid. Tidsnöd. Tidsanda. Tidsskillnad. Tidning. Tidtagare. 17.53






Ormbunkar. Tar liksom inte slut. Herregudasså. Gränslöst. Är detta ett blad eller massor.
Mina gränser gör denna växt.

Älskar denna vackra behårade rygg. Älskar den gränslöst. Finns inget mer att säga. Mer än kärlek.

Reflektion v. 2

Lite förvirrande.
Efter julledigt ny termin. Nya tag.

Samtidigt.

Avslutning. Ledighet igen. I ett helt år. Förstår ni?
I ett helt år!

Vår gestaltningsuppgift känns spännande, kul och utmanade.

Vi hörs igen efter gestaltningsredovisningen. Om inte en bebis hinner före..

Reflektion v. 49

Dagarna med Marie var verkligen så som jag hade hoppats på.
Jag har tidigare erfarenheter av henne men inte på ett så nära plan utan enbart i text.

Hur hon problematiserade problem i skolan under tisdagen med diskussion i grupp ger utrymme att delge varandra tankar, erfarenheter, utopi, dystopi. Marie delgav också delar av projekt som hon drivit ute i verksamheten bland annat hennes projekt Vem är du i dina drömmar. Det är just gästande föreläsare som Marie som jag önskar vi hade fler av i utbildningen. Hon vet hur det ser ut i verkligheten. Hon sätter igång bra (enligt mig) meningsfyllda diskussioner. Hon väcker nya sätt att tänka på. Diskussioner som dessa är viktiga för mig då de stärker mina tankar på att bli bildlärare och försvagar tvivlen....

Onsdagen inleddes på Konstepidemin och utställning Shaping the future. Marie som utan presentation av utställningen lät oss gå runt, titta och fundera, anteckna vad som var "bra" och "dåligt" fick mig att fundera på om vikten av att veta innan om vad ett konstverk, utställning, föreställning handlar om. Ska det behövas en text för att jag ska förstå? Ska jag själv få lov att skapa min egna uppfattning och tolkning av det jag ser? Vill konstnären att jag ska förstå syftet och den bakomliggande inspirationen. Eller är det upp till mina egna erfarenheter och min egna inspiration som ska ligga till grund för min rundvandring på utställningen. Eller är det så att det är ett pussel. För så kändes det så, som ett pussel. Jag lyckades lägga dit några bitar... en del bitar kändes helt främmande men det slutade med en färdig bild och en logisk och väldigt humoristisk utställning när Marie berättade om historien bakom utställningen.
Vi fick senare besöka Studio 54. Detta blev ett spontant besök då Marie var begåvad med egen nyckel dit. Det var ett för snabbt besök för mig för att skapa en uppfattning om utställningen men visst är det spännande när människor låter en gräva i gamla arkiv. Kändes lite som om jag var inne och fulsnokade. Men det var det hela utställningen gick ut på. Att öppna upp inför allmänheten. Jag kan tänka mig att det är svårt att bara gå in och för oss vanlig, som Hägglund skulle sagt och bara snoka runt men förhoppningsvis finns det någon där som berättar!!

Hägglund återkommer jag till.

På torsdagen var det redovisning på det lektionsupplägg som vi i grupp på onsdagseftermiddagen hade planerat. Syftet med denna uppgift var att utifrån samtidskonst skapa en lektion på 40 minuter. Jag, Oscar och Christofer hittade snabbt ett ämne utifrån Shaping the future. Det berörde identitet och statussymboler. Visst kunde förberedelsen inför redovisningen varit mer fyllig och genomarbetad. Hmm... men varför ska allt vara sådär duktigt jämt!?

Hägglund Hägglund Hägglund.. Jag blir lite mållös och dör lite inombords. Politiker och med uttalande som gör mig rädd. Vem är den som kan uttala sig om hur vanligt folk tänker? Vad är vanligt folk? Vem är den som kan uttala sig om konst som väcker olust? Vad är olust? Mer om denna underbara man finns att läsa om i min essä.

En bra vecka!

Reflektion v. 42

Alltså. Idag lärde jag mig något. viktigt.
Tro inte att du är klar och väl förbered förrän du verkligen är klar och väl förbered. För det första. Jag har inte koll på det här med packa upp och packa ner. fila hit och fila dit. Jag är fruktansvärt dålig på datorer och jag förstår inte hur jag ska lyckas ta mig igenom detta datorhelvetet.
Jag förstår inte snacket. Jag förstår inte innehållet, i snacket. Jag förstår överhuvudet taget inte varför det behöver vara så krångligt. egentligen.
Men jag lär mig. Tror jag.
För hur som helst förstår jag att det är bara att ta tag i skiten. bita ihop. börja gilla. Jag gör det nu då. Alltså. nu är jag härmed mycket positiv till datorer och allt det där.
Pc och Mac. jag tycker ni är fantastiska. Jag kommer lära mig att älska er båda. Amen. Då var det klart.

Jag börjar med måndag.
De Ofrivilliga. Helt underbar. Jag gillar dialogen. Den får mig att tänka efter lite. Hur vi är. Hur vi reagerar. Mot de som tränger sig på. under skinnet. Mot de som säger ifrån. på skarpen. Mot de unga. som testar alla gränser.
Jag tänker på kvinnor och män.
På skolan. de lagar som gäller och inte gäller. De osynliga lagar som gäller för vissa och andra inte.

Tisdag.
Tror inte jag kan få för mycket av dessa workshops. Att våga göra fult. Så genialt.
Varför har inget pratat om det innan. Vad är fint att det är fult?
Det påminner mig om kollega jag hade på flyget som tyckte att:
-Linda, du är så där härligt fulsnygg.

Onsdag Torsdag Fredag. Pecha Kucha.
Jag tror jag drog och slet mer med denna uppgift än något annat under den här kursen. Oj.
Jag drog nog även lite i gränserna. Pecha Kucha innebär ju EN bild i 20 sekunder och jag hade ca FYRA bilder i sekunden. Redovisade med musik och alltså ingen muntlig presentation som var meningen. Men, jag lärde mig sanslöst mycket.


Hur gick presentationen då?
Jorå. Sådär. Se inledning.
Tack alla inblandade. Ni vet vilka ni är.
Och en extra puss. Blöt. Till min N.

Här är en annan liten film, som jag önskar jag var skapare till..

Reflektion v. 41

Digitala rum. Nya rum.

Jag har aldrig besökt de där rummen innan. Har inte haft tid lust behov.

Det finns så mycket att göra här i det livet som är nu och här. Mycket drar i mig. Sliter. Mycket vill ha min tid.

Jag känner ändå att det där rummen kan fylla något. Hos någon annan men inte hos mig inte nu. Eller så kommer de att få större del av mitt liv någon annan gång någon annanstans.

På ett sätt finns rummen redan i mitt liv då barnen, alla fyra barnen, finns där, i rummen. Efter skolan. Möter vänner. Nya levels. Nya quest.

Bra att bli lite tvingad dit på något sätt. Såg lite. Undrar mycket.

Känner att jag blir lite imponerad. Av barnen. Vad de kan. Ett språk jag inte känner till. Världar jag aldrig besökt.

Jag känner mig för ung för att inte ha koll på de här världarna. Om sanningen ska fram.

Kan det vara så att det inte passar mitt sätt att vara. Är så beroende av det jordiska. Det livet som är nu och här.

Min framtid som lärare kommer nog att medföra att jag blir tvingad att lära mig hitta mer i den världen. Kanske räcker det om jag har en karta vet hur jag ska hitta om jag vill dit. om jag måste.

Det dyker upp många frågor. Hur är det i världen som jag inte är van vid. Den anonymitet som är möjlig där skrämmer mig. I denna konstgjort uppbyggda värld, kan du under olika verktyg och tekniker som jag inte vet namnet på att gömma dig.

Vara någon annan än du är. Hitta på. Söka upp. Jag tänker på filter. Förmågan att läsa mellan raderna som krävs för att inte bli sårad utlämnad utnyttjad besviken. Kan du det utan erfarenheter. Hitta filter.

Samtidigt verkar den skön och önskvärd i vårt liv nu och här. Att få testa en annan identitet, vara någon som du önskar vara eller inte önskar. Undersöka vem du är. Fast det blir ju ändå inte verkligt. För när du stänger dörren till den världen är du ju ändå den du är.

Vi talade om Habbo. Det var på dagen. Många unga var där. Varför är de unga där. Prata med vänner. Nya vänner. Knyter band. Eller är de där för att de inte har några vänner i det livet som är nu och här. Inga band att knyta här. Det livet som är nu och här.

Vi besökte Second Life. Där känns livet som en fest på en strand. Men lika svårt att skapa sitt liv och identitet som i vår värld här och nu. Second Life behöver en arbetsförmedling tänker jag.

Men det kanske handlar om att få börja om. Nytt och fräscht. Nya misstag att göra. nya chanser att missa. Nya fantastiska möten. Nya mål.

En Avatar kanske jag kan bli en dag.

En Avatar kanske jag är idag. I livet som är här och nu.

Å ena sidan å andra sidan.

Jag bara älskar detta klipp.

En annan värld. Ett annat rum. Hammarkullen.

Har vi tid och lust att besöka denna värld. Där finns en verklighet som vi blundar för. Ove Sernhede öppnar våra blickar för problemen som måste lösas. Luckra upp de osynliga murar som omger Göteborg. Trodde att kärleken från vår stad var lika självklar för alla.

Kände mig flott inbjuden till denna stund. Ove Sernhede samlade de som han tror kan göra skillnad. Där sitter jag. Blir ödmjuk inför uppgiften. Att kunna förändra. Ser mig själv uppifrån. Han tror visst på mig....

Den segretion som sliter oss itu är förödande. Vi måste våga se. Den världen som finns i livet som är här och nu.
Hur kommer jag att kunna göra skillnad. orka. hitta lust. kraft. hopp.
Kommer jag att räcka till.
Möter människor. möter lärare. Några menar att detta tar all kraft. vattnar ur själen. orkar inte. vill inte. trött.
Somlig menar att detta är livet. utmaningen och alla våra unga människor. få guida och hjälpa. Finnas där.

Jag vill vara somliga.

Silver och rosor

Nu tog jag mig tid. Njöt av några timmar i verkstaden.